Svåra stunder

Ibland kommer tunga dagar som i dag, en sån där riktig skitdag!! Jag var en stund på Väla och tyckte precis att jag såg Kristoffer sitta där och vänta på mig.För en sekund blev jag glad, hjärnan signalerade inte det den visste.Killen som satt där hade i stort sett samma jeans , samma luvtröja, samma ljusa lite vaxade hår och lite fjun över läppen och jag ville rusa fram och krama om honom  Men så förlamade mig smärtan och sorgen steg upp inom mig.Jag insåg att det är ju inte möjligt,det går inte, det var ju inte han !! Det kändes som jag trillade flera våningar ner från ett hus men jag hade bara ett sånt stort behov av att krama någon, känna Kristoffers starka armar runt mig och hans doft. Jag var tvungen att gå in på toaletten och bara hålla om mig själv en stund och låta några tårar trilla.
Hur svårt det är att gå vidare- att känna sin hjälplöshet i att inte ha kunnat hjälpa sitt barn, inte kunnat få honom drogfri och hjälpt honom till ett nyktert liv och "vanligt svenssonliv" som han så ofta pratade om att han ville ha.
Om du förlorat ditt barn vet du vad jag pratar om . Det som hänt är oåterkalleligt , inget går att ändra och det känns som man vaknat upp i en mardröm som aldrig vill ta slut, det går inte att vakna upp från den.
Det småregnar ute, det är grått och trist och dagen är kort och sorgen och saknaden växer. Man kan inte fly från sina känslor och de som förstår sig på detta säger att det är bra att gråta , att låta sorgen och saknaden komma och jag försöker tänka på det: att detta är ett reningsbad som gör att det kommer att kännas bättre ju längre tid det går . Nu har det gått 2år och 3 månader sen han dog och jag har ännu inte riktigt förstått och insett att jag aldrig mer kommer att träffa honom här på jorden.